Det var ett tag sedan jag skrev på den här bloggen. När jag loggade in såg jag att det senste inlägget var från april 2009… någonting… Det är ju nästan över ett år sedan.

Nåväl det är ju aldrig försent att börja om på nytt. Dessutom tror jag inte att någon sörjt över att jag inte har skrivit någonting. Det är ju främst för min egen del jag skriver här. Egentligen inte för att någon annan ska läsa.

Så – nytt år, nya föresatser, nya idéer och nya underbara outforskade dagar som bara väntar på att fyllas med innehåll.

Det har varit en fruktansvärd vinter. Aldrig tidigare har jag upplevt en sådan mörk, trist och deprimerande period än de senaste tre månaderna. Det kan ju bara bli bättre kan man tycka. Och det befäster jag med att skriva mitt första inlägg på länge.

Som sagt – det har varit mörkt. Dystert. Deppigt. Enda ljuspunkten är som vanligt gullungen barnbarnet som nu har hunnit bli 19 månader. Hon är ljuset i en för övrigt nattsvart tillvaro. Tur att hon finns.

Och äntligen – sonen som varit borta i två månader på en äventyrsresa i Asien kommer hem om två dagar. Så orolig jag har varit – det går inte att beskriva. Äntligen kommer han hem… Jag längtar tills det blir torsdag och jag kan hämta honom vid flygplatsen.

Samtidigt åker dottern iväg – igen – till Umeå av alla ställen. Det är långt bort det också. Saknar redan.

Jag hinner i alla fall ordna en middag för att samla alla jag älskar – välkomstmiddag och avskedsmiddag på samma gång.

Tur att jag har gullungen som älskar att komma hem till mormor och Tuss då och då.

Ett liv utan kärlek är inget liv.

Som förälder har man ju alltid storslagna planer för sina barn. De förväntas bli allt det vi själva aldrig blev (av någon outgrundlig anledning – för vi hade ju faktiskt chansen!?) De ska bli firade operastjärnor och storslagna teoretiska fysiker och Nobelpriset hägrar någonstans där i framtiden.

Ack så naiv man har varit. I vår familj har det varit ett stående skämt att jag alltid har försökt få mina barn att läsa naturlinjen och sedan vidare på universitetet och då framförallt teoretiskt fysik. Inte vet jag varför. Kanske har jag varit imponerad av detta ämne eftersom jag själv var fullkomligt illiterat när det har kommit till fysik, matematik och övriga naturvetenskapliga ämnen. Jag ville så gärna att något av mina barn (som alla faktiskt har fallenhet för detta) och har gått naturlinjen, skulle läsa just detta ämne på universitetet. Jag har tjatat så till den grad att min äldsta dotter till slut utbrast:

”‘Vill du ha en teoretisk fysiker i familjen får du nog själv börja läsa detta tråkiga ämne”!

Då blev jag tyst för ett tag och det var liksom slutdiskuterat. Alla hennes syskon drog en lättnadens suck. Äntligen gav mamma upp.

Men nu har jag ju Gullungen att hoppas på:-). Hon är fruktansvärt intelligent och blir nog våldsamt intresserad av atomer och kvarkar och andra små beståndsdelar. För ett intressant och spännande ämne är det i alla fall. Det kommer hon säkert att tycka. Idag fyllde hon 11 månader och hon kan peka och vinka och klappa händer och hon vet exakt vem som är mormor och inte någon vemsomhelst tant. Hon är väldigt smart. Faktiskt den smartaste 11-månaders baby jag någonsin har stött på.

Något som faktiskt är nästan för spännande – visserligen intressant men också oroväckande – är den influensa i Mexico City som WHO nu oroar sig över. Är det så här vår nästa (oundvikliga) pandemi ser ut?

För att undvika smitta ska jag sluta kramas. Men hjälp – det kan väl inte gälla mina älskade barn och gullungen barnbarnet? Nej, de ska jag krama mer än vanligt. Hårt. Och hålla om dem extra länge. För jag tror det hjälper. Mot alla pandemier, virus och bakterier.

Och mina kramar beskyddar dem för alltid från allt ont. I vår hemska, vackra, underbara värld.

För en herrans massa år sedan (på 80-talet någonting) fanns det en populär sång som handlade om ”hundar och ungar och hembryggt äppelvin”. DÅ tyckte jag att texten var fruktansvärt löjlig och sentimental. Sliskigt sockersöt och tårdrypande. Jag menar – vem sjutton ”bryggde” äppelvin på 80-talet? Och hundar är väl OK men inte mer.

Nu har jag till min fasa upptäckt att jag kan relatera till den där texten. Det är oroväckande. Att man börjar bli sentimental och dillar något om ”det var bättre förr” eller tårögt säger till sina generade barn ”jag minns när du var liten” och de skruvar på sig över vad man ska kläcka ur sig.  Eller att man känner en viss doft och vips så är man tillbaks till sin barndoms jular på 60-talet där pappa rökte cigarr, mamma bakade och hela huset doftade av apelsiner och nykokt skinka… (snyft). Och allt var så underbart. Och det var definitivt mycket, mycket bättre än det är nu när man varje månad – stressad till tusen – fördelar sina surt förvärvade slantar mellan CSN, SEB och sin ITP (som man förmodligen ändå valt att placera fel). Ordet fattigpensionär flimrar förbi på skärmen när man zappar mellan alla fonderna.

Jag har kommit till stadiet där jag börjar kunna identifiera mig med denna tidigare så förhatliga slagdänga. Emellertid måste jag för stolthetens skull byta ut hunden mot min älskade katt. Ungarna som nu är vuxna får representeras av barnbarnet Gullungen och det mystiska hembryggda äppelvinet får med fördel bytas ut mot en god röd shiraz från Australien, inköpt på bolaget för 87 svenska spänn.

När detta är gjort kan jag faktiskt känna släktskap med budskapet i den där texten. Och förstå den smärta (och glädje) som faktiskt ligger i den.

Gud vad jag känner mig gammal och sentimental idag.

Jag önskar att jag nu kunde fortsätta att skriva att jag har vunnit 1 000 000 euro på lotto eller något liknande. Eller sålt 1 000 000 böcker kanske… men nej tyvärr.

Med 1 000 000 (en hel jäkla miljon på ren svenska) i rubriken – syftar jag istället på den förfärliga siffran av människor som varje år tar sitt liv.

En_miljon_människor_runt_ om_ i_världen_varje_år_bestämmer_sig_för_att_avsluta_sina_liv!

Det är skrämmande läsning. Bara i lilla Sverige är det 1 500 personer som varje år bestämmer sig för att livet inte är värt att leva. Det gör att vi ligger över snittet.

En skrämmande stor andel är ungdomar. Eller barn till och med.

I färskt minne finns Sofie 15 år, som inte såg någon annan utväg än att avsluta allt. Jag lider med föräldrarna.

Fy fan vad vi – samhället – har svikit!

Så härligt livet kan vara!

15 grader varmt ute, strålande solsken och alla barnen + Gullungen barnbarnet hemma på påskmiddag. Och min mamma, som trots diverse krämpor fortfarande är klar i huvudet vid 76 års ålder. Det ska man verkligen vara tacksam för.

Är helt slut efter att ha stått i köket hela dagen oc h faktiskt överträffat mig själv som kock. Idag blev det laxpaté med örtsås som förrätt. Lammracks med gratinerat potatismos, rostade rotgrönsaker och balsamicosås som huvudrätt och kolapannacotta med xantemarinerade päron som dessert.

Det var många moment i denna meny kan jag säga.

Men så gott det blev och uppskattat av alla. Det var värt alla svordomar i köket och bättre än så kan knappast livet bli. Även om var och en åker till sitt efteråt så finns hela dagen dokumenterad på videokameran. Har precis sett Gullungen ta sina första steg tre gånger om och packa upp sitt stora påskägg med alla leksakerna i.

Och jag sitter och tittar på dagen om och om igen på min videokamera. Och jag tänker att jag har världens bästa älskade familj. Bättre än så kan man inte få det.

Jag inser hur lyckligt lottad jag är.

Njuter av varje sekund med vetskapen om hur snabbt lyckan kan förvandlas till sorg. Läser i SDS om hur en familj utplånas på en bråkdels sekund i en olycka. En far med sina två barn finns inte mer. Och jag känner så starkt för dem som blir kvar. Hur överlever man en sådan förlust? Det går inte ens att föreställa sig,

För vår del går livet vidare och jag planerar redan för nästa sammankomst på Annandagen i övermorgon då yngste sonen fyller 22. Stort kalas igen och ny omgång i köket. Phuu – han har önskat en meny som inte går långt ifrån det vi åt idag. Och då är vi dessutom fler personer.

Men det ska bli roligt och jag ser så fram emot det. Vi firar hans födelsedag, och livet och våren på samma gång!

Man måste ta vara på varje sekund. Och njuta av den så mycket man kan – för livet är ju så förbannat kort.

Det är barnsligt roligt att få ett påskägg. Även om man är vuxen kan det vara jättekul att få ett litet ägg fyllt av något man behöver… ! Eller fyllt med något som är helt oväntat. En omtanke. En  present som man inte har väntat sig. Eller en liten gåva som gör att man överlever ytterligare en vecka.

Det är tråkigt med surkartar som tycker att sådant är onödigt.

Tycker jag.

Slutade jobbet klockan 12.00 och beslöt att strunta i att hemmet ser ut som en katastrof och istället luncha med döttrarna och barnbarnet Gullungen på mysiga Konsthallen i Malmö.

De hängde naturligtvis gärna på. ”Weee” sade de när jag frågade. En gratislunch (som jag betalar) sitter inte fel:-). Sambon slöt upp vid 13-tiden och helgfriden infann sig snabbt.

Eftersom skärtorsdagen är röd dag i Danmark så vimlade det av danskar i stan idag. Det gör det naturligtvis alltid men just idag märktes det mer än vanligt. Malmö var översvämmad av lediga, glada människor som njöt av solen och 15 plusgrader och inte en stol var ledig på uteserveringarna.

Vi shoppade naturligtvis inför påsken. Påskliljor i kruka, tulpaner och penséer för att sätta i krukorna vid dörren. Köpte också åtta pyttesmå påskägg och ett enormt stort. Vem som ska ha det stora är inte så svårt att räkna ut. I det stora stoppas vårkläder från Polarn och Pyret och spann och spadar och räfsor m m till Gullungen.

I de små stoppas – tråkigt nog – pengar. Eller något annat som behövs för stora barn med tillbehör… . Inget godis längre.

Ja, ja – det är bara påsk en gång om året som tur är! Och godis är ändå så dyrt.

Ibland känns det som om livet går i 100 någonting. Så mycket som ska hinnas med men som man aldrig hinner. Så mycket man konstant har dåligt samvete för.

Just nu är det mycket jobb. Nytt jobb kräver mycket engagemang. Och dessutom har sambon mycket jobb. Resor, kurser, utbildningar, försummade barn och barnbarn… Men nu är det i alla fall några dagars ledighet.

Ett stort påskägg ska Gullungen ha. Fullt med roliga verktyg för sandlådan. Kanske några nya vårkläder. Barnen får mindre påskägg. Inte längre fyllda med godis utan med mera nyttiga saker – som pengar t ex (!)

Själv önskar jag mig extra ”tid” i mitt påskägg. Så att jag hinner skriva.

För det är ju det jag egentligen vill göra.

Jag ska tillbringa två dagar i Åre.

Nej tro nu inget – jag ska inte åka skidor utan endast delta i andra aktiviteter. Att ha mig i en skidbacke eller på väg upp i en lift skulle omedelbart medföra livsfara, inte bara för mig själv utan även för alla övriga i backen. Alltså visar jag verklig hänsyn genom att avhålla mig från denna – för mig – obegripliga sysselsättning. Däremot tycker jag att ”after ski” verkar vara ett trevligt sätt att umgås, så där tänker jag naturligtvis delta med liv och lust.

Trots detta skapar det problem. Efter en hastig titt på SMHI ser jag att det är kallt i Åre. Väldigt kallt. Ja till och med extremt kallt d v s ner emot minus 17 grader!

Vad i hela världen ska jag ha på mig? Jag som fryser när det börjar gå ner mot nollsträcket! Jag äger inga skor som är gjorda för snö och inte kan jag gå och köpa ett par vinterkängor nu, när våren har kommit till Skåne och vi pendlar mellan 5-10 plusgrader. Jag känner mera för att köpa ett par vårskor. Det är praktiskt också för de kommer jag ju att ha användning för några månader framåt.

Då kommer räddningen i form av sambon. Då han var på Antarktis hade han på sig ett par kängor som nu står som en gammal klenod i förrådet. Visserligen är de alldeles för stora för mig, men nöden har ingen lag.

Så Åre - here I come - iklädd sambons stora Antarktiskängor, gamla skidbyxor, lånad michelingubbejacka och vanliga skinnhandskar (avsedda för stadsbruk).

Jag behöver nog inte ens öppna munnen för att folk ska förstå var jag kommer ifrån!

Så ja – måndag igen och tillbaks på jobbet i Stockholm och till det inte allt för roliga hotellet. I morse kändes det inte så kul kan jag väl säga. Helgen gick alldeles för snabbt och jag har inte hunnit hälften av allt jag hade föresatt mig att göra.

Det viktigaste var naturligtvis att träffa barnbarnet Gullungen och det har jag gjort. Både lördag och söndag. Det är helt otroligt vad det händer mycket på en vecka. Nu vandrar hon obehindrat omkring mellan möblerna men hon släpper inte taget riktigt än. Fast jag är övertygad om att hon har lärt sig det tills nästa gång jag kommer hem. Hon är naturligtvis smart. Brås på sin mormor brukar jag hävda… (!)

Igår var hon på sitt första kompiskalas och fick smaka på Prinsesstårta för allra första gången. Hennes bästa vän som är några månader äldre fyllde 1 år. Det var naturligtvis stor fest.

Och snart är det hennes egen tur. Herregud vad tiden går fort!