För många år sedan hade jag oturen att drabbas av en allvarlig depression och med anledning av det gick jag en tid hos en psykiater. När jag berättade för henne att jag tyckte livet var meningslöst så svarade hon att “meningen med livet är vad man själv investerar i det”. Alla människor hade enligt henne en viss skyldighet att fylla sitt liv med sin egen subjektiva mening och ta vara på det så gott man kunde. Någon annan större mening med livet som sådant tyckte hon sig inte se. Vi föds, vi lever och vi dör förr eller senare. Ingen kommer undan och därför gäller det att göra så mycket som möjligt av våra liv medan vi kan.
Efter en tid insåg jag att det var en mycket förnuftig tanke och när depressionen så sakta började klinga av och jag blev mer lik mitt normala jag igen så har jag försökt leva efter den devisen. Fylla mitt liv med meningsfulla saker och glädja mig åt det jag har. Inte alltid så lätt men trots allt har jag lyckats ganska bra.
Nu har jag emellertid hamnat i ett annat dilemma. Efter en lång tid av fruktansvärd press och stress som jag själv inte har kunnat påverka förloppet av och värja mig emot så har jag återigen dalat ner i en avgrund. Så djup att det känns outhärdligt att vistas där. Det är inte längre bara så att jag tycker att livet i allmänhet är meningslöst.
Livet har helt enkelt mist sin mening för mig.
Frågan är om inte detta tillstånd är värre. För vad har man kvar när allting man har kämpat för i mer än halva sitt liv helt plötsligt rycks bort under fötterna på en? Allt som man har trott på och investerat i visar sig vara en illusion? En föreställning?
Så min fråga är – hur får man tillbaks livsgnistan? Viljan att ta tag i saker? Hur bär man sig åt för att skratta igen? På riktigt – från hjärtat? Hur får man tillbaka glädjen, tron på livet och styrkan att göra saker?
Andra delen av Edith Södergrans “Avsked” får illustrera hur det känns när livet mister sin mening
“Mitt liv har blivit hotfullt som en ovädershimmel,
mitt liv har blivit falskt som ett speglande vatten,
mitt liv går på en lina högt uppe i luften:
jag vågar icke se det.
Alla önskningar, jag hade i går,
sloka som de lägsta bladen på palmens stjälk,
alla böner, jag sände i går,
äro överflödiga och obesvarade.
Alla mina ord har jag tagit tillbaka,
och allt vad jag ägde har jag skänkt åt de fattiga,
som önskade mig lycka.
När jag riktigt tänker,
har jag ingenting kvar utav mig själv än mitt svarta hår,
mina två långa flätor, som glida som ormar.
Mina läppar hava blivit glödande kol,
jag minns ej mer, när de började brinna…
Förfärlig var den stora branden som lade min ungdom i aska.
Ack, det oundvikliga skall ske som ett svärdshugg —
jag går utan avsked och obemärkt,
jag går helt och kommer aldrig åter.”
