Den här påsken har inte varit som tidigare påskhelger. Jag har varit på konstrunda, bott på hotell, letat efter den perfekta kyrkan för stundande bröllop och därför har den sedvanliga buffén på påskafton hemma hos oss med påskäggsutdelning inte blivit av. Barnen är vuxna nu och de blev inte så besvikna över att de inte fick något ägg i år. Själv har jag faktiskt inte heller fått något men eftersom jag köpt en del dyra (tröst)presenter till mig själv så kan jag nog inte kräva det heller. Däremot har naturligtvis barnbarnet fått ett stort ägg precis som förra året.
Det fick hon idag. Ett jätteägg som innehöll allt utom godis (det var länge sedan våra ägg innehöll godis). Ett par skor, en film, en bil, två små djur till bondgården och en pysselbok. Det blev dyrt men att se den lilla damen trippa runt i ett par rosa converse var värt varenda krona.
Jag har gjort massor under helgen och jag älskar att vara ledig. Har kommit på att jag helst skulle vilja vara konstnär på Österlen men vet inte vad jag skulle skapa eftersom jag inte är konstnärligt lagd. Vill egentligen bara vara. Den brutala verkligheten för mig är jobbet som väntar i morgon. Skulle helst vilja slippa och sitter här och funderar ut diverse olika fantasifulla sätt att komma undan. Kommer dock inte på den ultimata ursäkten så jag antar att det bara är att bita i det sura äpplet. Jag får väl vara glad att jag fortfarande har jobbet kvar så dåligt som jag har skött det den senaste tiden.
Sura äpplen har jag ätit många av det senaste halvåret känns det som. Jag mår fortfarande inte bra efter allt som hänt och ibland känns det som jag aldrig kommer att göra det heller. Jag känner mig inte längre trygg och hel. Framförallt inte trygg. Känner inte igen mig själv och kan börja gråta för att jag hör en låt spelas på stan. Inte ens i mitt eget hem känner jag mig trygg längre. Hemmet som alltid tidigare har varit min oas och som jag alltid har älskat. Ingenting kommer någonsin att bli detsamma igen och det västa är att det finns inget jag kan göra åt det heller.
För första gången i mitt liv känner jag mig fullständigt trampad på och den självkänsla jag trodde jag ägde har visat sig vara av noll och inget värde.
Jag är så fruktansvärt besviken. Faktiskt på mig själv till stor del - men först och främst på den (de) personer som har ansett sig ha rätten att luras, manipulera, ljuga, förvränga verkligheten och driva en annan människa till vansinne. Sakta men säkert. Utan att tänka på konsekevenserna. Och sedan när man ertappas skyller man ifrån sig. Sådär bara.
”Det var inte jag, det var han”.
Vem tror man att man är när man tar sig den friheten? Jag vet inte eftersom ett sådant beteende ligger så långt från mitt eget sätt att vara. Däremot vet jag att det är för djävligt att utsättas för det. Det finns många namn för det. Hjärntvätt, feghet, psykisk misshandel, emotionell misshandel, dold aggresivitet – listan kan göras lång.
Jag kan trösta mig med att det inte är jag som är mest störd.
Men vad hjälper det egentligen?
