Under många år har jag funderat på vad det är som driver folk att åka runt på Österlen under påskhelgen och knacka på hos diverse kända och okända konstnärer.
Nu har jag äntligen förstått det.
Att köra till den ena pittoreska byn efter den andra, dra djupt efter andan i avundsjuk längtan efter att få äga ett korsvikeshus som deras. Förfallet, genomruttet och en unken lukt av mögel men ändå så eftertraktansvärt. Studera konstverk efter konstverk som både kan förvilla, locka och samtidigt verka fullständigt världsfrånvänt – ja det är nog det det är – ren avundsjuka. Här möter vi nämligen människor som har vågat välja. Vågat ägna sitt liv åt det de är mest intresserade och lämpade för nämligen att ägna sig åt och ge uttryck för sin konst och sitt eget sätt att uttrycka sina känslor på.
Som ni hör gott folk – i år har jag äntligen kommit iväg på en liten konstrunda på Österlen. Österlen är nog Skåne när det är som bäst. Avslappnad stämning, inte så noga attityd och – noll koll. För en stressad storstadsbo (inbiten Malmöit) som jag så är det väldigt nyttigt att ta en tripp till Österlen då och då. Simrishamn, Buhres i Kivik och Spa på Kiviks hotell (där de heller inte hade någon koll) är som att födas på nytt. Man blir en bättre människa av att trava runt bland de gulliga husen och besöka alla konstnärer och hantverkare som inte verkar ha någon verklighetsförankring överhuvudtaget.
Jag menar – hur överlever de egentligen? Säljer de verkligen tillräckligt av sina alster för att kunna betala för hus och hem och färger och palleter och tyger och silver och terpentin och olja och allt vad de behöver? Plus lite mat och vin mellan varven? Och visst har de väl barn och barnbarn som kräver sitt?
Det är så konstigt men det verkar som om de fixar det. Och jag blir bara mera och mera avundsjuk. För de flesta av dem verkar ha funnit ett fantastiskt sätt att leva på. Och bli lyckliga av dessutom.
Och det är något som jag har missat.
