Eftersom jag har levt i en bubbla i snart ett halvår så har jag inte ägnat den här bloggen mycket utrymme. Såg precis att jag skrev mitt senaste inlägg den 31 januari.
Just den kvällen var en fredag och den kvällen hade jag åter fått hopp. Jag trodde att allt möjligen skulle bli bra. Att allt det hemska var över och att allt skulle ordna sig.
Det trodde jag ända fram till den 4 februari. Fyra hela dagar. Men det var då mardrömmen började på allvar.
Och där har jag befunnit mig sedan dess. I en mardröm. I ett tillstånd som kan liknas av att befinna sig i ett ”Limbo”.
Ett vedervärdigt tillstånd. Sakta men säkert känner man hur tillvaron försvinner och ingen kontroll har man.
För er som inte vet riktigt vad limbo är så kommer här en förklaring. Att vara i Limbo innebär att man är i en situation man inte kan ta sig ur eller förändra, av orsaker man inte själv kontrollerar. Eller så betyder det att ”dansa bakåtvikt under en pinne”. Limbo är också namnet på den icke-plats dit man först kommer när man dör, innan man (om man har tur) kommer till himlen eller helvetet.
Det är där jag är alltså. Mitt emellan. Frågan är vilken väg man ska välja för att komma över på någon av de andra sidorna.
