Svåra tider med snö och kyla

Så här på Januaris sista dag kan jag konstatera att hela januari har varit en fruktansvärd månad. Ja inte bara januari utan hela hösten och vintern har varit ett elände. Endast en gång tidigare i mitt liv har jag varit så under isen – bokstavligt talat - både fysiskt, psykiskt, mentalt och känslomässigt. Så till den milda grad att jag har tappat bort mig själv någonstans på vägen.

Det har varit iskallt ute och iskallt inne. Is i mitt hjärta. Is och snö utanför huset. Snön faller konstant och våren kommer aldrig att hitta hit igen. Kroppen har frusit fast och själen känns som om den vore såld till Kung Bore. I alla fall har den inte tillhört mig. Var den har varit de senaste 4 månaderna vet jag inte. Har ingen aning.

Men…

…det vänder. Idag vänder det. Jag vet att det vänder! Jag har sett en glimt av mig själv. Mitt gamla jag fast i en bättre version någonstans där långt inne. Kanske är det mitt nya jag? Och även om jag har ägnat helgen åt att vända och vrida och analysera och älta och prata och gnata och tjata om allt – så känner jag nu att det faktiskt vänder och jag kommer snart – mycket snart – att börja leva igen.

För visst bejakar jag livet och jag vet att det är kärlekens förtjänst. För kärleken övervinner allt. Och kärleken har jag faktiskt aldrig förlorat under den här mörka perioden. Jag har bara inte sett den. Men nu kan jag se att den har varit där hela tiden. Fast dold.

Det är en gudagåva när någon älskar en på riktigt. Och finns det egentligen något vackrare än de här orden:

”Jag tar dig nu till min hustru/man
att dela glädje och sorg med dig
och vara dig trogen
tills döden skiljer oss åt”.