Det är inte många gånger jag faktiskt har suttit ner och tittat på melodifestivalen. Jag är ingen fan av detta som ni vet som har följt min blogg sedan förra året, då jag hade mest gemensamt med antiaktivisten.
Men idag var ett undantag.
Jag hade en speciell favorit och med barn och barnbarn för en gångs skull samlade en lördagkväll så hamnade vi naturligtvis framför TV:n och melodifestivalen.
Och det var faktiskt riktigt roligt måste jag erkänna. Och väldigt spännande.
Först och främst naturligtvis för att älskade barnbarnet var här – hon som snart är 10 månader och familjen stolthet och mittpunkt – så underbar och perfekt – utan också för att min favoritlåt kom på en välförtjänt andraplats. Det är glädjande att svenska folket röstar med reptilhjärnan. Kanske har vi tröttnat på alla välsvarvade perfekta sång- och dansnummer och känner för en tillbakagång till det genuina fina 60- och 70-talet, då allt inte var så perfekt botoxat och förstorat. Lite Janis-känsla. Lite enklare, lite fulare. Okammat hår och gummistövlar. Ibland är det allt som behövs. Om det finns äkta känsla bakom, då blir det bra. Faktiskt jäkligt bra. Och jag är överraskad.
Men det behöver vi tror jag.
