För mig är det sträng vinter när det kryper ned mot -1 grad utanför dörren. Då är det för kallt för att gå ut om man inte måste. Vilket innebär att denna söndag också har tillbringats framför datorn, med massor av levande ljus, varma drycker och raggsockar på fötterna.
Ja – skratta inte – bor man i Skåne så gör man.
Visserligen flödar solskenet emot mig genom fönstret, men det är bedrägligt. Och redan vid 15.30 så börjar det skymma så läslampan måste tändas.
Jag gillar det inte längre.
Förr om åren älskade jag mörkret, hösten och vintern. Emellertid så har jag upptäckt att ju äldre jag blir, desto värre upplever jag mörkret. Det är väldigt konstigt det där. Jag undrar om det kan bero på att man blir mer och mer rädd att stiga in i det ”eviga mörkret”, och att man därför skyr det som pesten. Det närmar sig ju, eller hur? Det eviga mörkret!
Söndag och melankolisk – som vanligt. Men det går över – som vanligt.
I morgon är det måndag och då är det nya tag.
