Kallt som tusan utanför fönstren. Vill inte gå ut, så jag beslutar snabbt att ägna dagen åt städning. Det behövs. Lite julförberedelser. Nu luktar det gott. I hela huset.
Igår mötte jag av en gammal god vän från mitt förra jobb. Helt osannolikt. Där sitter man i lugn och ro på Valvet i Lund och äter lunch med de nya ”författarkompisarna” och in stegar en ”riktig” kollega från förra jobbet. Det riktiga livet, det riktiga jobbet. Han bor i London. Han är på besök på Lunds universitetssjukhus för att utreda en patient.
Glädjen blir total. En glimt från det verkliga livet. Som det var när jag var en av dem som räknades. Vi pratade och pratade. Hann avhandla allt viktigt – ”och varför slutade du, och hur gick det till, och vi måste träffas igen när du kommer till London och…”.
Jag saknar det. Det är den brutala sanningen. Det var roligt – då. Sen kom någonting och förstörde allt. Och jag var tvungen att gå, annars hade jag gått under.
Så var det.
Det som inte var så roligt var att han berättade att en älskad kollega hade mist sin dotter på det mest fruktansvärda sätt för bara sex veckor sedan. Sådant som bara händer. Och jag visste inget. Och jag hade gärna varit där för henne för hon var en av dem som jag kom allra bäst överens med på jobbet. En av de bästa. Och snällaste. Och naturligtvis ska det hända just henne… ? Att hon ska mista sin dotter, som är mitt i livet.
Livet är verkligen fruktansvärt ibland. Orättvist och vidrigt och grymt.
