Ibland rullar det in. Det stora vemodet.
Var kommer det ifrån? Och varför kommer det så plötsligt och slår till så obarmhärtigt?
Från musiken jag lyssnar på kanske? Eller från artiklarna jag läser i Aftonbladet och Expressen? Alla dessa hemska artiklar. Som berättar att en 21 åring har blivit knivhuggen till döds. Anledning - bråk om en mobiltelefon……!
Vad skall man säga. Hur har det kunnat bli så här?? Hur har vi människor hamnat här? Att man knivmördar någon för en ynka mobiltelefon? Kan man säga något överhuvudtaget. Finns det ord?
Någon däruppe måste driva med oss. Och det är inte konstigt att vemodet rullar in.
Eller kommer det stora vemodet från de minnen vi bär med oss? Minnen från livet självt. Från de förhoppningar vi har haft och som kanske inte infriats. Om livet som vi trodde att det skulle bli?
Men som aldrig blev.
Vemodigt värre blir det också av att tänka på hur barnen skall klara sig här i livet. Hur ska min 21 årige son lyckas undvika att bli mördad för att någon vill åt hans mobiltelefon? Och hur ska min 22 åriga dotter bära sig åt för att lyckas undvika att bli våldtagen? Och hur skall min 29 åriga dotter lyckas undvika att bli rånad för att hon befinner sig på fel ställe vid fel tidpunkt? Och det värsta av allt - hur ska min 6 veckors dotterdotter lyckas klara av det här livet överhuvudtaget?
Inte konstigt att det stora vemodet rullar in.
