Vi skall alla dö - någon gång. Men vi skjuter det framför oss. Så gott vi kan. Tänker på det ibland med obehag. Med fasa. Slår ifrån oss. Vågar inte riktigt tänka tanken ut. Vi vill ju så gärna vara med hela vägen och drömmer om att dö någon gång när vi är färdiga med livet. Om sisådär 100 år någonting.
Blir vi någonsin färdiga? Finns det inte alltid någonting mer vi vill, mer vi vill uppleva, mer vi vill lära oss, flera vi vill älska?
Men varför är livet i sig då så sorgligt? Och varför väljer så många att avsluta sitt liv för egen hand i förtid? För att de inte orkar med?
Min 75-åriga mamma är definitivt inte färdig med livet. Hon vill se sitt nyfödda barnbarnsbarn växa upp. Tala om optimistisk livssyn.
Jag tror att min granne dog för en stund sedan. Hon har varit sjuk länge. Kämpat mot sjukdom i flera år. Men det verkar som om det är slut nu. Kampen är över. Hon är fortfarande ung. Har barn i tonåren. Det är inte rättvist. Men jag hoppas hon får ro nu och slipper smärtor.
Ibland kanske det faktiskt är så att döden är skönare än livet. Om livet endast är till för att förpestas av sjukdom.
Dessa jävla förbannade sjukdomar.
