Det har varit en helg då jag har förlorat mig i minnen. Vandrat längs Memory Lane.
Visst är det självplågeri. Jag vet. Men ibland känns det skönt att gå tillbaks. Se vad som har hänt och vart man har hamnat. Det är smärtsamt, många glada minnen, många ledsamma minnen och många tårar. Faktiskt en del skratt. Funderingar över varför det har blivit som det har blivit. Vart åren har tagit vägen och vad man har kvar – inte så många år faktiskt. Och hur ska jag spendera den tid jag faktiskt har kvar? Svåra frågor. För det kanske inte är så många som man skulle önska. År alltså.
Det har varit en helg med filosofiska och allvarliga tankegångar.
Det började med att jag såg inlägget på Youtube med killen från Taiwan – Lin Yu Chun – som sjunger ”I will always love you” precis som Whitney Houston http://www.youtube.com/watch?v=7B5325eeiPk
Helt fantastiskt! Helt underbart, ofattbart fantastiskt! Att någon skulle kunna sjunga som Whitney Houston ser jag som närmast ofattbart. Hon är en sångerska som inte många kommer i närheten av. Trots att hon slarvat bort sin röst, karriär och liv på grund av missbruk. Det är sorgligt om något. Men i vilket fall som helst så är just den låten för mig för alltid förknippad med min son. Han älskade den låten när han var liten. När vi dansade och han klängde sig fast runt mig och aldrig ville släppa taget. Min lille, älskade, underbara son.
Nu har han släppt taget:-)! Men nu är han 23 så det är bara som det ska vara. Och tur är väl det.
Hur som helst nostalgiresan fortsatte. Helgen igenom. Lyssnat på gammal musik. Gråtit floder. Tänkt på gamla tider. Varit inne på StayFriends och sett gamla skolfoton. Klasskamrater som i år fyller 52. Herregud det har ju jag också gjort i år! Kan det verkligen vara sant? Är det verkligen jag på det där gamla klassfotot från 1970? 12 år gammal?
Ja det är det, för jag ser ut precis som min son när han var 12.
Nostalgitrippen fortsätter. Vi går igenom tiden för förälskelsen – den ljuvliga, underbara, fantastiska tiden då vi var förälskade och travade runt på moln. Den fantastiska känslan över att det var besvarat. Och helt plötsligt kan jag riktigt känna hur det var. Rent fysiskt.
Det gör ont i hjärtat.
Och sedan när jag förstod att det var kärlek. Att det skulle hålla. Att det var varaktigt och gick att bygga på. När jag kände hur hela jag kom på plats, livet fick en mening och jag blev trygg. Tryggare än jag någonsin varit.
Och så sorgen nu. Sorgen när jag har upptäckt att jag inte alls är trygg. Inte ens i mitt hem. Att allting är föränderligt. Att ingenting varar för evigt. Sonen har vuxit upp och vill inte längre minnas eller kännas vid ”I will always love you”. Det är bara jag som minns.
Och förälskelsen och kärleken som var så speciell var egentligen inte det. Även den – den som skulle vara för evigt – har nu hamnat på Memory Lane. Som ett bittert, ljuvt, underbart, plågsamt minne.
Men livet går vidare. Varje dag. Precis som vanligt. Och det enda vi kan göra är att hänga på och klamra oss fast. För något annat alternativ finns ju egentligen inte.