Svåra tider med snö och kyla

Så här på Januaris sista dag kan jag konstatera att hela januari har varit en fruktansvärd månad. Ja inte bara januari utan hela hösten och vintern har varit ett elände. Endast en gång tidigare i mitt liv har jag varit så under isen – bokstavligt talat - både fysiskt, psykiskt, mentalt och känslomässigt. Så till den milda grad att jag har tappat bort mig själv någonstans på vägen.

Det har varit iskallt ute och iskallt inne. Is i mitt hjärta. Is och snö utanför huset. Snön faller konstant och våren kommer aldrig att hitta hit igen. Kroppen har frusit fast och själen känns som om den vore såld till Kung Bore. I alla fall har den inte tillhört mig. Var den har varit de senaste 4 månaderna vet jag inte. Har ingen aning.

Men…

…det vänder. Idag vänder det. Jag vet att det vänder! Jag har sett en glimt av mig själv. Mitt gamla jag fast i en bättre version någonstans där långt inne. Kanske är det mitt nya jag? Och även om jag har ägnat helgen åt att vända och vrida och analysera och älta och prata och gnata och tjata om allt – så känner jag nu att det faktiskt vänder och jag kommer snart – mycket snart – att börja leva igen.

För visst bejakar jag livet och jag vet att det är kärlekens förtjänst. För kärleken övervinner allt. Och kärleken har jag faktiskt aldrig förlorat under den här mörka perioden. Jag har bara inte sett den. Men nu kan jag se att den har varit där hela tiden. Fast dold.

Det är en gudagåva när någon älskar en på riktigt. Och finns det egentligen något vackrare än de här orden:

”Jag tar dig nu till min hustru/man
att dela glädje och sorg med dig
och vara dig trogen
tills döden skiljer oss åt”.

Som en bal på slottet

Nu har vi haft välkomstmiddag för sonen och (lite tråkigt) avskedsmiddag för en av döttrarna samtidigt. Summa sumarium blev det ändå precis så roligt, mysigt, stökigt, kaosartat och faktiskt gott som det alltid blir i vår matintresserade, diskussionslystna familj. Vi börjar bli många vid middagarna nu. Har man tre barn med respektive så är vi helt plötsligt 8 vuxna. Lägg till min mamma som inte hör trots två hörapparater och gullungen barnbarnet som är aktiv som bara den, så är vi 10. Plus en styck katt som faktiskt delvis sitter med vid bordet fint och stilla i ett knä med tassarna exemplariskt vilande på bordskanten och – hör och häpna – njuter av uppståndelsen.

Fast lite lyckades gullungen ställa till med. Först försökte hon lyfta katten och det var inte riktigt populärt. Han rev till som katter gör ibland när det blir för mycket och ett litet rött rivmärke på lilla handen krävde en del omsorg. Sen lyckades hon fastna med ena fingret i videon. Mamman blev hysterisk men jag behöll för en gångs skull lugnet och fick ut fingret utan några skador. Har varit med om det förr när barnen var små nämligen så den här gången stod jag pall.

Ack ja, vad är väl en bal på slottet mot en familjemiddag hos oss?

Blek i jämförelse skulle jag vilja påstå:-).

Flygplansbombare och Johnny Depp

Samtidigt som min älskade son – som (snart) är 23 år – flyger kors och tvärs i Asien under 2 månader med diverse olika flygbolag och som igår äntligen flög hem från Bangkok till Köpenhamn (nästan som hemma) via Istanbul så försöker en annan 23-åring spränga både sig själv och 289 andra passagerare i luften vid en flygning i USA.

Det känns väldigt konstigt. Jag har tidigare läst att den här misstänkte ”23-årige bombaren” kommer från förhållandevis goda förhållanden och har en inflytelserik far som till och med varnat USA för att hans son skulle kunna tänkas ställa till med ”något”.

Religösa grubblerier kanske? Eller fel ”kompisgäng”?

Det är surrealistiskt. Jag menar – tänk om det varit min son som hade äntrat flygplanet med sprängmedel klistrat mot kroppen? På väg hem till Köpenhamn? Det går inte ens att tänka tanken…(!)

Sonen har – by the way – haft en underbar resa. Det enda som har hänt under 2 månader är inflammation i en armbåge (som åtgärdades direkt vid ett högklassigt thailändskt sjukhus) och stöld av en styck mobiltelefon som åtgärdades direkt med att han köpte en ny.

Vi har det bra. Väldigt bra. Jag såg till att han hade den bästa försäkringen som tänkas kan och han har bidragit med sunt förnuft. Och upplevt så mycket vänlighet under sin resa. Fått mersmak och vill tillbaks.

Och så en helomvändning – Johnny Depp – utsedd till årtiondets bästa skådis! Bugar och bockar och kan bara hålla med.

Landed och äntligen hemma

Som sagt äntligen stod flighten som ”landed”… och sonen var lika underbar som alltid. Gud vad härligt att ha honom hemma igen! Jaja - hemma och hemma – han var hemma en timme för att lämna av tvätt och sedan bar det iväg till flickvännen där han bor och som är hemma för honom:-).

Men både han och flickvännen kommer tillbaks för middag på lördag. Jag ska laga något alldeles speciellt som han har längtat efter. Och han är i alla fall hemma i Sverige. Känns tryggt på något sätt.

”Landed” i mig själv har jag också gjort efter de här fruktansvärda mörka månaderna. Efter så många dagar av ångest och mörka tankar har jag kommit på vad jag ska göra med resten av mitt liv. Snön och kylan ligger i och för sig kvar men Smhi har lovat mildare väder. Och våren måste väl snart vara på väg…

Radikala ändringar måste det bli om jag ska överleva. Jag ska återupprätta mitt värde och återfå en förlorad självrespekt. En självrespekt som jag trodde jag hade men konstigt nog har förlorat någonstans på vägen…

Det kommer att bli tufft.

Men – Watch this space!

Landed!

Äntligen!

Orolig väntan

Jag vet inte hur många gånger jag har suttit och väntat på att flygplan ska landa. Kan inte tänka mig att någon annan har bättre koll på flygplatsernas ”arrivals and departures” än vad jag har, när någon av mina nära och kära befinner sig i luften. Ett av de vackraste ord jag vet är ”landed”.

Nu såg jag att planet som jag väntar så ivrigt  på är ”delayed” med 45 minuter.

Grrr…

Kyla

Det är kallt i vårt land just nu. Temperaturer ner mot -40 grader på vissa ställen är inte att leka med. Själv kikade jag precis utanför dörren och såg att termometern visade på -6, vilket jag tycker är kallt nog. Vet inte hur jag hade hanterat -40. Förmodligen hade jag inte kunnat sticka näsan utanför huset.

Min son som kommer hem i morgon efter 2 månader i Asien säger att han har vant sig så vid värmen så att han fryser av luftkonditioneringen på hotellrummen. Han kommer att få en chock när han stiger av planet.

Men det är klart – kyla i naturen är lättare att hantera än kyla inombords. Vissa människor är kyliga av naturen, kyliga mot andra och ibland kan man känna kyla av rädsla. Kyla brukar också förknippas med döden…

Slutsats – värme är bäst.

Oh vad jag längtar till ljuset och våren.

Börja om på ny kula?

Det var ett tag sedan jag skrev på den här bloggen. När jag loggade in såg jag att det senste inlägget var från april 2009… någonting… Det är ju nästan över ett år sedan.

Nåväl det är ju aldrig försent att börja om på nytt. Dessutom tror jag inte att någon sörjt över att jag inte har skrivit någonting. Det är ju främst för min egen del jag skriver här. Egentligen inte för att någon annan ska läsa.

Så – nytt år, nya föresatser, nya idéer och nya underbara outforskade dagar som bara väntar på att fyllas med innehåll.

Det har varit en fruktansvärd vinter. Aldrig tidigare har jag upplevt en sådan mörk, trist och deprimerande period än de senaste tre månaderna. Det kan ju bara bli bättre kan man tycka. Och det befäster jag med att skriva mitt första inlägg på länge.

Som sagt – det har varit mörkt. Dystert. Deppigt. Enda ljuspunkten är som vanligt gullungen barnbarnet som nu har hunnit bli 19 månader. Hon är ljuset i en för övrigt nattsvart tillvaro. Tur att hon finns.

Och äntligen – sonen som varit borta i två månader på en äventyrsresa i Asien kommer hem om två dagar. Så orolig jag har varit – det går inte att beskriva. Äntligen kommer han hem… Jag längtar tills det blir torsdag och jag kan hämta honom vid flygplatsen.

Samtidigt åker dottern iväg – igen – till Umeå av alla ställen. Det är långt bort det också. Saknar redan.

Jag hinner i alla fall ordna en middag för att samla alla jag älskar – välkomstmiddag och avskedsmiddag på samma gång.

Tur att jag har gullungen som älskar att komma hem till mormor och Tuss då och då.

Ett liv utan kärlek är inget liv.

Teoretisk fysik och pandemier

Som förälder har man ju alltid storslagna planer för sina barn. De förväntas bli allt det vi själva aldrig blev (av någon outgrundlig anledning – för vi hade ju faktiskt chansen!?) De ska bli firade operastjärnor och storslagna teoretiska fysiker och Nobelpriset hägrar någonstans där i framtiden.

Ack så naiv man har varit. I vår familj har det varit ett stående skämt att jag alltid har försökt få mina barn att läsa naturlinjen och sedan vidare på universitetet och då framförallt teoretiskt fysik. Inte vet jag varför. Kanske har jag varit imponerad av detta ämne eftersom jag själv var fullkomligt illiterat när det har kommit till fysik, matematik och övriga naturvetenskapliga ämnen. Jag ville så gärna att något av mina barn (som alla faktiskt har fallenhet för detta) och har gått naturlinjen, skulle läsa just detta ämne på universitetet. Jag har tjatat så till den grad att min äldsta dotter till slut utbrast:

”‘Vill du ha en teoretisk fysiker i familjen får du nog själv börja läsa detta tråkiga ämne”!

Då blev jag tyst för ett tag och det var liksom slutdiskuterat. Alla hennes syskon drog en lättnadens suck. Äntligen gav mamma upp.

Men nu har jag ju Gullungen att hoppas på:-). Hon är fruktansvärt intelligent och blir nog våldsamt intresserad av atomer och kvarkar och andra små beståndsdelar. För ett intressant och spännande ämne är det i alla fall. Det kommer hon säkert att tycka. Idag fyllde hon 11 månader och hon kan peka och vinka och klappa händer och hon vet exakt vem som är mormor och inte någon vemsomhelst tant. Hon är väldigt smart. Faktiskt den smartaste 11-månaders baby jag någonsin har stött på.

Något som faktiskt är nästan för spännande – visserligen intressant men också oroväckande – är den influensa i Mexico City som WHO nu oroar sig över. Är det så här vår nästa (oundvikliga) pandemi ser ut?

För att undvika smitta ska jag sluta kramas. Men hjälp – det kan väl inte gälla mina älskade barn och gullungen barnbarnet? Nej, de ska jag krama mer än vanligt. Hårt. Och hålla om dem extra länge. För jag tror det hjälper. Mot alla pandemier, virus och bakterier.

Och mina kramar beskyddar dem för alltid från allt ont. I vår hemska, vackra, underbara värld.

Katter, ungar och shirazvin från systembolaget

För en herrans massa år sedan (på 80-talet någonting) fanns det en populär sång som handlade om ”hundar och ungar och hembryggt äppelvin”. DÅ tyckte jag att texten var fruktansvärt löjlig och sentimental. Sliskigt sockersöt och tårdrypande. Jag menar – vem sjutton ”bryggde” äppelvin på 80-talet? Och hundar är väl OK men inte mer.

Nu har jag till min fasa upptäckt att jag kan relatera till den där texten. Det är oroväckande. Att man börjar bli sentimental och dillar något om ”det var bättre förr” eller tårögt säger till sina generade barn ”jag minns när du var liten” och de skruvar på sig över vad man ska kläcka ur sig.  Eller att man känner en viss doft och vips så är man tillbaks till sin barndoms jular på 60-talet där pappa rökte cigarr, mamma bakade och hela huset doftade av apelsiner och nykokt skinka… (snyft). Och allt var så underbart. Och det var definitivt mycket, mycket bättre än det är nu när man varje månad – stressad till tusen – fördelar sina surt förvärvade slantar mellan CSN, SEB och sin ITP (som man förmodligen ändå valt att placera fel). Ordet fattigpensionär flimrar förbi på skärmen när man zappar mellan alla fonderna.

Jag har kommit till stadiet där jag börjar kunna identifiera mig med denna tidigare så förhatliga slagdänga. Emellertid måste jag för stolthetens skull byta ut hunden mot min älskade katt. Ungarna som nu är vuxna får representeras av barnbarnet Gullungen och det mystiska hembryggda äppelvinet får med fördel bytas ut mot en god röd shiraz från Australien, inköpt på bolaget för 87 svenska spänn.

När detta är gjort kan jag faktiskt känna släktskap med budskapet i den där texten. Och förstå den smärta (och glädje) som faktiskt ligger i den.

Gud vad jag känner mig gammal och sentimental idag.