Två månader

Jag loggade in på bloggen idag och upptäckte att det är exakt två månader sedan jag skrev mitt senaste inlägg.

Inlägget handlade om lögner ser jag. Och om att bli sviken. Gång på gång. Av den man har litat på till 100%.

Det är det som har upptagit nästan hela min tid i över 9 månader nu. Nästan ett helt år av mitt dyrbara liv har ägnats åt den här skiten.

Jag fick en fin och uppriktig kommentar på det inlägget av signaturen azmi som menade att det inte var så mycket att göra åt det eftersom det är som det är liksom. Det är tydligen ett problem som inte är så lätt att göra något åt. Och vissa människor kommer aldrig att ändra sig.

Så var står jag idag – två månader senare?

På samma plats faktiskt. En hel del har hänt. Inget har blivit bättre. Ingen hjälp har sökts. Ingen förbättring i sikte.

Faktiskt har det nästan blivit värre. Om möjligt. Men det har det. Mycket, mycket värre än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Och jag undrar fortfarande var det hela ska sluta?

Att bli sviken gång på gång på gång på gång

Jag har ofta undrat över vad det är som gör att vissa människor inte håller vad de lovar. De sviker gång på gång. Trots löften om bot och bättring så fortsätter de att ljuga, manipulera och svika löften och överenskommelser?

Jag menar – hur svårt kan det vara?

Om man har gjort ett misstag eller kanske till och med två och tre och sedan inser att man har gjort fel. Man inser att man har sårat någon annan och därför lovar man bot och bättring.

Personen i fråga tar i för kung och fosterland.

Han ska aldrig göra så igen.

Han svär inför Gud - och till och med svär han på sin mors grav – att han aldrig ska göra något liknande igen.

Det är ju stora ord.

Och ändå gör han det. Sviker. Ljuger. Fast han suttit och gråtit, skakat och sagt att han aldrig mera s k a  l j u g a  i g e n  om någonting.

Jag har letat på internet för att finna förklaringar på ett sådant beteende. Och det är ju ingen rolig eller uppmuntrande läsning precis. För då hamnar man på sidor som handlar om personlighetsstörningar. Störningar som är så djupa och införlivade i personligheten att det är närmast omöjligt att förändra ett sådant beteende.

Så vad gör man då – om man är utsatt för någon annans sjuka beteende och ständigt blir manipulerad?

Snälla någon – hjälp mig förstå detta!!!

Bonny Portmore

För ett par månader sedan bestämde vi att vi skulle besöka Irland i sommar. Vi hittade jättebilligt flyg och det var nära att vi bokade. Jag har aldrig varit på Irland och det är en gammal dröm som jag känner att jag snart måste realisera. Den Irländska kulturen med sin vemodiga musik, sina pubar och sina gröna kullar är något jag känner att jag bara måste uppleva.

Tänk ”Bonny Portmore” med Loreena McKennit så förstår ni vad jag menar.

Men så kom tvivlet.

På allt.

Och sedan kom tvivlet på resmålet i sig jämfört med andra alternativ. För vad har Irland att erbjuda mot Italien och Frankrike?

En hel del faktiskt.

Åh vad jag önskar att jag hade så mycket pengar så att jag kunde sluta jobba och bara åka runt på Irland och i Italien och i Frankrike.

Och aldrig göra något annat. Än att åka runt.

När livet mister sin mening

För många år sedan hade jag oturen att drabbas av en allvarlig depression och med anledning av det gick jag en tid hos en psykiater. När jag berättade för henne att jag tyckte livet var meningslöst så svarade hon att ”meningen med livet är vad man själv investerar i det”. Alla människor hade enligt henne en viss skyldighet att fylla sitt liv med sin egen subjektiva mening och ta vara på det så gott man kunde. Någon annan större mening med livet som sådant tyckte hon sig inte se. Vi föds, vi lever och vi dör förr eller senare. Ingen kommer undan och därför gäller det att göra så mycket som möjligt av våra liv medan vi kan.

Efter en tid insåg jag att det var en mycket förnuftig tanke och när depressionen så sakta började klinga av och jag blev mer lik mitt normala jag igen så har jag försökt leva efter den devisen. Fylla mitt liv med meningsfulla saker och glädja mig åt det jag har. Inte alltid så lätt men trots allt har jag lyckats ganska bra.

Nu har jag emellertid hamnat i ett annat dilemma. Efter en lång tid av fruktansvärd press och stress som jag själv inte har kunnat påverka förloppet av och värja mig emot så har jag återigen dalat ner i en avgrund. Så djup att det känns outhärdligt att vistas där. Det är inte längre bara så att jag tycker att livet i allmänhet är meningslöst.

Livet har helt enkelt mist sin mening för mig.

Frågan är om inte detta tillstånd är värre. För vad har man kvar när allting man har kämpat för i mer än halva sitt liv helt plötsligt rycks bort under fötterna på en? Allt som man har trott på och investerat i visar sig vara en illusion? En föreställning?

Så min fråga är – hur får man tillbaks livsgnistan? Viljan att ta tag i saker? Hur bär man sig åt för att skratta igen? På riktigt – från hjärtat? Hur får man tillbaka glädjen, tron på livet och styrkan att göra saker?

Andra delen av Edith Södergrans ”Avsked” får illustrera hur det känns när livet mister sin mening

”Mitt liv har blivit hotfullt som en ovädershimmel,
mitt liv har blivit falskt som ett speglande vatten,
mitt liv går på en lina högt uppe i luften:
jag vågar icke se det.
Alla önskningar, jag hade i går,
sloka som de lägsta bladen på palmens stjälk,
alla böner, jag sände i går,
äro överflödiga och obesvarade.
Alla mina ord har jag tagit tillbaka,
och allt vad jag ägde har jag skänkt åt de fattiga,
som önskade mig lycka.
När jag riktigt tänker,
har jag ingenting kvar utav mig själv än mitt svarta hår,
mina två långa flätor, som glida som ormar.
Mina läppar hava blivit glödande kol,
jag minns ej mer, när de började brinna…
Förfärlig var den stora branden som lade min ungdom i aska.
Ack, det oundvikliga skall ske som ett svärdshugg —
jag går utan avsked och obemärkt,
jag går helt och kommer aldrig åter.”

Memory Lane

Det har varit en helg då jag har förlorat mig i minnen. Vandrat längs Memory Lane.

Visst är det självplågeri. Jag vet. Men ibland känns det skönt att gå tillbaks. Se vad som har hänt och vart man har hamnat. Det är smärtsamt, många glada minnen, många ledsamma minnen och många tårar. Faktiskt en del skratt. Funderingar över varför det har blivit som det har blivit. Vart åren har tagit vägen och vad man har kvar – inte så många år faktiskt. Och hur ska jag spendera den tid jag faktiskt har kvar? Svåra frågor. För det kanske inte är så många som man skulle önska. År alltså.

Det har varit en helg med filosofiska och allvarliga tankegångar.

Det började med att jag såg inlägget på Youtube med killen från Taiwan – Lin Yu Chun – som sjunger ”I will always love you” precis som Whitney Houston http://www.youtube.com/watch?v=7B5325eeiPk

Helt fantastiskt! Helt underbart, ofattbart fantastiskt! Att någon skulle kunna sjunga som Whitney Houston ser jag som närmast ofattbart. Hon är en sångerska som inte många kommer i närheten av. Trots att hon slarvat bort sin röst, karriär och liv på grund av missbruk. Det är sorgligt om något. Men i vilket fall som helst så är just den låten för mig för alltid förknippad med min son. Han älskade den låten när han var liten. När vi dansade och han klängde sig fast runt mig och aldrig ville släppa taget. Min lille, älskade, underbara son.

Nu har han släppt taget:-)! Men nu är han 23 så det är bara som det ska vara. Och tur är väl det.

Hur som helst nostalgiresan fortsatte. Helgen igenom. Lyssnat på gammal musik. Gråtit floder. Tänkt på gamla tider. Varit inne på StayFriends och sett gamla skolfoton. Klasskamrater som i år fyller 52. Herregud det har ju jag också gjort i år! Kan det verkligen vara sant? Är det verkligen jag på det där gamla klassfotot från 1970? 12 år gammal?

Ja det är det, för jag ser ut precis som min son när han var 12.

Nostalgitrippen fortsätter. Vi går igenom tiden för förälskelsen – den ljuvliga, underbara, fantastiska tiden då vi var förälskade och travade runt på moln. Den fantastiska känslan över att det var besvarat. Och helt plötsligt kan jag riktigt känna hur det var. Rent fysiskt.

Det gör ont i hjärtat.

Och sedan när jag förstod att det var kärlek. Att det skulle hålla. Att det var varaktigt och gick att bygga på. När jag kände hur hela jag kom på plats, livet fick en mening och jag blev trygg. Tryggare än jag någonsin varit.

Och så sorgen nu. Sorgen när jag har upptäckt att jag inte alls är trygg. Inte ens i mitt hem. Att allting är föränderligt. Att ingenting varar för evigt. Sonen har vuxit upp och vill inte längre minnas eller kännas vid ”I will always love you”. Det är bara jag som minns.

Och förälskelsen och kärleken som var så speciell var egentligen inte det. Även den – den som skulle vara för evigt – har nu hamnat på Memory Lane. Som ett bittert, ljuvt, underbart, plågsamt minne.

Men livet går vidare. Varje dag. Precis som vanligt.  Och det enda vi kan göra är att hänga på och klamra oss fast. För något annat alternativ finns ju egentligen inte.

Allt utom kultur

Jag är något besviken på mig själv.

När jag startade den här bloggen så var jag fast besluten att jag skulle använda mig av den för att ta upp viktiga ämnen som kultur, litteratur, konst och musik  först och främst. Jag ville så gärna skriva om det som innerst inne intresserar mig.

Och vad har det blivit av det? Ingenting faktiskt. Alltså borde jag byta namn på den här bloggen. För att inte lura folk som tror att den faktiskt handlar om konst, litteratur och musik.

Jag har insett när jag tittar tillbaks att jag skriver mest om depressioner, ångest, tråkiga livshändelser, usla förhållanden, saknad, taskiga relationer och allt annat som inte har ett dugg med kultur att göra. OK en del trevliga familjeförhållanden också. De som har med mina barn att göra. Det ångrar jag inte. För det är sant. Och relevant.

Men sen är det stopp.

Jag funderar på vad jag ska döpa om min blogg till. Jag har ett par förslag. Vad sägs om ”Idiotens blogg”? Eller varför inte ”Den manipulerades nyfunna insikter”? Eller kanske ”Mysteriet med de bortkastade sms:en”?

Nääää jag vet. Det blir en alldeles för lång titel. Men jag är inte orolig, det blir inga problem för mig att hitta ett nytt namn. Jag återkommer om det.

Jag har mer material att välja mellan än den värsta TV såpa författare någonsin skulle kunna hitta på.

Frånsett allt annat jäkla strul så har jag bestämt mig för att jag faktiskt ska slutföra Författarskolans sista år. Jag är grymt avundsjuk på mina kurskamrater sedan förra året som faktiskt kommer att sitta där i år och ha slutfört sina böcker. Jag ska vara med på deras avslutning och glädjas med dem och njuta av deras slit.

Men nästa år i juni – då ska jag banne mig också vara med. Då är det min tur. Och jag vet precis vad min bok ska handla om.

Och den kommer att bli precis så bra som jag alltid har velat ha den.

Påskägg

Den här påsken har inte varit som tidigare påskhelger. Jag har varit på konstrunda, bott på hotell, letat efter den perfekta kyrkan för stundande bröllop och därför har den sedvanliga buffén på påskafton hemma hos oss med påskäggsutdelning inte blivit av. Barnen är vuxna nu och de blev inte så besvikna över att de inte fick något ägg i år. Själv har jag faktiskt inte heller fått något men eftersom jag köpt en del dyra (tröst)presenter till mig själv så kan jag nog inte kräva det heller. Däremot har naturligtvis barnbarnet fått ett stort ägg precis som förra året.

Det fick hon idag. Ett jätteägg som innehöll allt utom godis (det var länge sedan våra ägg innehöll godis). Ett par skor, en film, en bil, två små djur till bondgården och en pysselbok. Det blev dyrt men att se den lilla damen trippa runt i ett par rosa converse var värt varenda krona.

Jag har gjort massor under helgen och jag älskar att vara ledig. Har kommit på att jag helst skulle vilja vara konstnär på Österlen men vet inte vad jag skulle skapa eftersom jag inte är konstnärligt lagd. Vill egentligen bara vara. Den brutala verkligheten för mig är jobbet som väntar i morgon. Skulle helst vilja slippa och sitter här och funderar ut diverse olika fantasifulla sätt att komma undan. Kommer dock inte på den ultimata ursäkten så jag antar att det bara är att bita i det sura äpplet. Jag får väl vara glad att jag fortfarande har jobbet kvar så dåligt som jag har skött det den senaste tiden.

Sura äpplen har jag ätit många av det senaste halvåret känns det som. Jag mår fortfarande inte bra efter allt som hänt och ibland känns det som jag aldrig kommer att göra det heller. Jag känner mig inte längre trygg och hel. Framförallt inte trygg. Känner inte igen mig själv och kan börja gråta för att jag hör en låt spelas på stan. Inte ens i mitt eget hem känner jag mig trygg längre. Hemmet som alltid tidigare har varit min oas och som jag alltid har älskat. Ingenting kommer någonsin att bli detsamma igen och det västa är att det finns inget jag kan göra åt det heller.

För första gången i mitt liv känner jag mig fullständigt trampad på och den självkänsla jag trodde jag ägde har visat sig vara av noll och inget värde.

Jag är så fruktansvärt besviken. Faktiskt på mig själv till stor del - men först och främst på den (de) personer som har ansett sig ha rätten att luras, manipulera, ljuga, förvränga verkligheten och driva en annan människa till vansinne. Sakta men säkert. Utan att tänka på konsekevenserna. Och sedan när man ertappas skyller man ifrån sig. Sådär bara.

”Det var inte jag, det var han”.

Vem tror man att man är när man tar sig den friheten? Jag vet inte eftersom ett sådant beteende ligger så långt från mitt eget sätt att vara. Däremot vet jag att det är för djävligt att utsättas för det. Det finns många namn för det. Hjärntvätt, feghet, psykisk misshandel, emotionell misshandel, dold aggresivitet – listan kan göras lång.

Jag kan trösta mig med att det inte är jag som är mest störd.

Men vad hjälper det egentligen?

Stundande bröllop

Skåne är fullt av vackra kyrkor. Små, vitkalkade och gulliga lantortskyrkor eller stora, imponerande katedraler. Det är bara att välja och vraka.

Eller så är det inte det. För när det gäller var man ska gifta sig så är det inte så enkelt. Det ska nämligen vara perfekt. Den perfekta kyrkan, den perfekta ringen, den perfekta lokalen, den perfekta klänningen och det perfekta bröllopet. Oj jag glömde förstås det viktigaste – den perfekta brudgummen(!)

Men han är redan införlivad i konceptet får man hoppas.

När jag gifte mig för snart hundra år sedan (1978) var det inte fullt lika noga. Brudklänningen hyrdes. Ringen var fin men inte superdyr. Krona till håret lånades i affären och det enda som köptes var slöja och brudbukett. Kyrkan var inga problem. Man gifte sig helt enkelt i den församling som man tillhörde eller hade anknytning till. Och ordnade någon mottagning/fest i närheten. Det var inte så stort som det är nu.

Det var helt OK faktiskt. Men att jag valde fel brudgum är ju en annan historia(!)

Nu är det äldsta dotterns tur. Det är bröllopsdags och det ska vara perfekt. Alltså åker hela familjen Skåne runt på vår jakt efter den perfekta kyrkan och den perfekta festlokalen. Det blir många resor kan jag meddela.

Som tur är har hon faktiskt hittat den perfekta brudgummen:-)!!  Och den perfekta brudnäbben har vi i lilla älskade, söta, supergulliga barnbarnet.

Och det måste väl för sjutton vara det viktigaste.

Konstrunda på Österlen och avundsjuk

Under många år har jag funderat på vad det är som driver folk att åka runt på Österlen under påskhelgen och knacka på hos diverse kända och okända konstnärer.

Nu har jag äntligen förstått det.

Att köra till den ena pittoreska byn efter den andra, dra djupt efter andan i avundsjuk längtan efter att få äga ett korsvikeshus som deras.  Förfallet, genomruttet och en unken lukt av mögel men ändå så eftertraktansvärt. Studera konstverk efter konstverk som både kan förvilla, locka och samtidigt verka fullständigt världsfrånvänt – ja det är nog det det är – ren avundsjuka. Här möter vi nämligen människor som har vågat välja. Vågat ägna sitt liv åt det de är mest intresserade och lämpade för nämligen att ägna sig åt och ge uttryck för sin konst och sitt eget sätt att uttrycka sina känslor på.

Som ni hör gott folk – i år har jag äntligen kommit iväg på en liten konstrunda på Österlen. Österlen är nog Skåne när det är som bäst. Avslappnad stämning, inte så noga attityd och – noll koll. För en stressad storstadsbo (inbiten Malmöit)  som jag så är det väldigt nyttigt att ta en tripp till Österlen då och då. Simrishamn, Buhres i Kivik och Spa på Kiviks hotell (där de heller inte hade någon koll) är som att födas på nytt. Man blir en bättre människa av att trava runt bland de gulliga husen och besöka alla konstnärer och hantverkare som inte verkar ha någon verklighetsförankring överhuvudtaget.

Jag menar – hur överlever de egentligen? Säljer de verkligen tillräckligt av sina alster för att kunna betala för hus och hem och färger och palleter och tyger och silver och terpentin och olja och allt vad de behöver? Plus lite mat och vin mellan varven? Och visst har de väl barn och barnbarn som kräver sitt?

Det är så konstigt men det verkar som om de fixar det. Och jag blir bara mera och mera avundsjuk. För de flesta av dem verkar ha funnit ett fantastiskt sätt att leva på. Och bli lyckliga av dessutom.

Och det är något som jag har missat.

Över? Så lätt slipper man inte undan

Eftersom jag har levt i en bubbla i snart ett halvår så har jag inte ägnat den här bloggen mycket utrymme. Såg precis att jag skrev mitt senaste inlägg den 31 januari.

Just den kvällen var en fredag och den kvällen hade jag åter fått hopp. Jag trodde att allt möjligen skulle bli bra. Att allt det hemska var över och att allt skulle ordna sig.

Det trodde jag ända fram till den 4 februari. Fyra hela dagar. Men det var då mardrömmen började på allvar.

Och där har jag befunnit mig sedan dess. I en mardröm. I ett tillstånd som kan liknas av att befinna sig i ett ”Limbo”.

Ett vedervärdigt tillstånd. Sakta men säkert känner man hur tillvaron försvinner och ingen kontroll har man.

För er som inte vet riktigt vad limbo är så kommer här en förklaring. Att vara i Limbo innebär att man är i en situation man inte kan ta sig ur eller förändra, av orsaker man inte själv kontrollerar. Eller så betyder det att ”dansa bakåtvikt under en pinne”. Limbo är också namnet på den icke-plats dit man först kommer när man dör, innan man (om man har tur) kommer till himlen eller helvetet.

Det är där jag är alltså. Mitt emellan. Frågan är vilken väg man ska välja för att komma över på någon av de andra sidorna.